Fjärde gången gillt, konstaterade ordförande Stellan Ersryd när harpisten Stina Hellberg Agbacks kvartett intagit scenen vid jazzklubbens sista konsert för säsongen den 14:e november. Besöket av denna intressanta kvartett hade skjutits upp flera gånger. Ni vet varför.

Kammarmusik i jazzton omslöt oss. Att höra spel på harpa är en njutning. Klangen är liten och ljuvlig som kom den från en dold värld. Den lyftes fram lätt förstärkt för att matcha motspelaren Jonas Isaksson på elgitarr.

Stina inledde konserten med ett arpeggio, det brutna ackordet som definierar harpan, men som kom att användas sparsamt i det fortsatta spelet. Mest liknade hennes spel ett jazzpianos med tydliga fraser uppåt-nedåt och med ackordspel. Klarhet, logik och inlevelse dominerade.

Jonas gitarr var mestadels lyrisk och inriktad på vacker sång med utdragna klanger och vinande ljud vilket passade det intima spelet. Dock hördes några gånger rockgitarr med hög tonstyrka vilket ledde till obalans gentemot harpan och helheten. Bas och trummor var hela tiden utmärkande och visade dessutom solistisk fantasi.

Av låtarna var ”Witch Hunt” ljuvt drömsk, ”Gospel Train” full av riffs och puls och ”Växter” gav oss nya klanger. Och avslutningsnumret gestaltade kammarmusikens idé till fullo – intimt spel mellan likvärdiga parter.

Juris Martinsons