Man måste börja i platsen. Det har blivit en kritikerkliché att alla författarskap från Västerbotten måste placeras in i bokhyllan mellan böcker av sådana som Torgny Lindgren, Sara Lidman och nyligen bortgångna P O Enquist. Ett Västerbotten som jag, ärligt talat, är lite trött på och som jag fnissade gott åt när Sven Björklund och Olof Wretling i föreställningen ”Till häst genom Västerbotten” gisslade den mytologiska bild landskapet har fått.